Inlägg publicerade under kategorin Kåseri

Av Carina Liljeborg - 23 november 2010 11:01

Long time no seen…


Ja nu var det ett bra tag sedan min tassar knappade på tangentbordet. Då undrar du säkert om det finns något att skylla på? Nja…jag är ju ingen stor vän av bärbara datorer. Att ge sig på att öppna upp en bärbar dators lock är inte lätt för en mops i min dignitet. Inte har vi mopsar heller (som tur är) en lång spetsig nos som i detta och enda fallet kunde vara bra att ha. Så det är nog det största skälet till att det inte har blivit så mycket nedplitat. Sen har vi haft en jobbig vår och sommar. Matte var hemma en massa hela våren och sommaren vilket vi tyckte var toppen. Hon mådde däremot inte nåt vidare och vi fick ta det varligt med henne när vi körde mopsrejs. Som tur är så är hon piggare än nånsin nu …


Sen drabbades vår lilla flock av det hemskaste av hemska - inte bara min lilla fästmö Doris fick somna in utan även hennes bästa väninna och min mentor ”Tant Rut” gjorde henne sällskap en månad senare. Matte och husse var otröstliga så vi mopsar hade ett styvt jobb att hålla dem på gott humör. Vad gör man inte för dem man älskar?  Men tassen på hjärtat så var det minst lika svårt för oss fyrbeningar. Vi kunde stå och vänta vid ytterdörren när matte släppte ut oss i trädgården på morgonen för att vänta in de 2 tanterna Doris och Rut , och så kom de inte. Det gjorde oss väldigt sorgsna, så denna sommar har varit en underlig, konstig och ledsam sommar.


Men nu ska vi inte tynga ner oss med mera trista saker, det vet jag att både Doris och Rut inte hade gjort. De levde livets glada dagar precis som vi mopsar gillar att göra. Så därför fortsätter vi i deras och alla mopsars anda: lev livet NU!


Det jag ville berätta lite om är en rätt underlig och lite smårolig sak som jag var med om när vi var ute och åkte bil i somras. Vi skulle åka till något som matte gillar, nämligen en loppis. Ja nu är det inte såna där filurer som bits och kliar utan det är tydligen ett ställe för tvåbeningar där det finns de mest underliga saker som luktar skumt. Vi mopsar har känt doften flera gånger men inte låtsats om den efterosm matte är så strålande glad över sina fynd. Underligt att hon tycker våra välmörade älgben luktar illa framåt vårkanten, det är ju liksom våra ”loppisfynd”.


Hur som helst så packade hon in mig (Oboy) för att jag skulle få komma ifrån tjejerna lite. Det kan bli lite väl mycket med tjejer ibland även för en sån gentleman som jag. När vi hade kört ett bra tag så hör jag plötsligt en mörk röst prata i framsätet. Jag som legat och slumrat i AC:n sköna svalka reste mig hastigt upp och uffade på ren instinkt. Underligt- inte hade jag varken sett eller känt doften av att vi hade med en passagerare i framsätet. För att vara på min säkra sida så uffade jag igen, då svarade matte: Lugn Oboy, det är inget att bry sig om. Men se DET skulle hon inte sagt, för rätt som det var så hördes rösten igen:  ”Sväng höger efter cirka 500 m ”. Nej nu var det fara och färde. Satt matte fram och körde och inte såg att hon hade fått med sig en fripassagerare. Detta var något jag kände att nu var goda råd dyra. Så jag tog sats och så satte jag igång med att uffa, i en sstigande skala från off -off -uff -uff – UFF-UFF …starkare och starkare för att avsluta med en lång GROUUUUUUUUU……. Så tystnade jag för att se om matte hade uppfattat faran. Alldeles tyst. Så hördes rösten igen: ”Fortsätt 300 m rakt fram och ta därefter till vänster”. Jag tog sats igen ända utifrån knorren och så satte jag upp nosen rakt upp i luften och lät min stämma ljuda så högt jag bara orkade: off -off –uff- uff – UFF –UFF – GROOOOOOOOOOOOOUUUUUUUUUUUUU. Så tystnade jag och kikade på matte som saktade in bilen och svängde in på en parkeringsficka.


NU tänkte jag- Äntligen har hon fattat och ska slänga ut den där fripassageraren. Jag stod stint och stirrade mot framsätet för att få se vem det var som så smidigt gömt sig och lurat både mig och matte.

Då kliver matte ur bilen och kommer bak till mig, och jag ser att hon ser våt ut i ögonen. Axlarna skakar på ett konstigt vis och jag vet inte riktigt vad jag ska tro.


Hon öppnar upp min bilbur och tar upp mig i famnen och givetvis pussar jag henne för fullt då jag upptäcker att hon skrattar. Men hallå! Nu blir jag nästan stött i knorren. Hon skrattar mer och mer och pussar på mig samtidigt som stora skratt tårar trillar över henne kinder. Så förklara hon att jag inte ska bry mig om den där rösten, han som sitter därfram heter tydligen GPS. Stackars krake tänker jag, kunde han inte ens fått en vettigt namn, ja ja alla kan ju inte ha stamtavlenamn det begriper jag ju, men att heta en förkortning kan ju inte vara kul. Nåväl, tycker matte att han ska få åka med och hon vet om att han sitter där, ja då är det väl ganska ok. Men bara ganska…och nästa gång han öppnar munnen tänker jag också göra det….så det så!


//over-and-out OBOY

Skapa flashcards