Måste få visa ett kul kort på vår engelsman Oboy - varje kväll när vi ska ut på sista kvällsprommisen så får vi locka och pocka för att få honom att följa med - och varje gång gör han likadant- kryper ner i mopsbaljan så långt ner han bara kan för att på så sätt hoppas att han inte syns och därmed slippa rundan - vilket han aldrig gör såklart...

Visst e han söt min lille Oboy :-)

Nu börjar det bli vår- Vera och Pim har löpt och är båda parade med vår engelske gentleman Eastonite Orlando /Oboy. Går allting som det ska så får vi en kull gula valpar och en kull med både svarta och gula valpar kring påsk. Så nu håller vi tummarna!!!

Är du intresserad av en valp i någon av dessa valpkullar så får du hemskt gärna höra av dig, gärna via telefon eller mejl.

VÄLKOMMEN!!!

Stackars husse, han vaknade imorse med en ond rygg och nacke. Men envis som han är så gav han sig iväg till skogen för att leta rätt på dessa förgrymmade vildgrisar, ja ni vet, vildsvinen som härjar i de småländska skogarna. T.o.m vi mopsar är lite skraja för dem, eller..nja..skraja och skraja , men vi gillar de inte. Det är inte bara husse som letar efter dessa svin, de är ett rejält gäng som ger sig ut i skogen oavsett om det är kallt eller ösregn - gissa om vi mopsar är glada att vi inte är jakthundar för de kan inte ha det särskilt kul....springa omkring i skogen sådär utan mål och mening, nej tacka vet jag vad en varm skön soffa intill ett element, ett gott vältuggat ben och så lite lugn och ro. Ja om en av katterna kommer förbi så ska man såklart uffa lite på dem, det är ju sånt osm piffar upp vardagen för oss mopsar....

Mitt på dagen kom husse hem med stel stönande gång och så lutade han som den värsta tall som haft en dust med Gudrun, ja stormen ni vet. Vi försökte muntra upp honom genom att visa vår glädje över att han redan kom hem genom att hoppa på honom och uffa så glatt vi kunde, men han blev tvärtom väldigt irriterad och sur. Lite smått purkna hoppade vi upp på den varma kökssoffan och lade oss att vila , tugga på ben och speja efter fåglar igen. Sen hörde vi hur matte började hjälpa husse uppför trappan och något muttlande om att "han tänkte då rakt inte gå och lägga sig mitt på blanka dan". Hur som helst så var husse försvunnen ända fram tills på kvällskvisten. Då kom han staplandes nedför trappan, för vart steg han tog så stånkade och stönade han. Matte fick honom lotsad till köksbordet där de åt middag. Sen försvann matte ut till kossorna i lagårn ,hästarna i stallet och hönsen ute i hönshuset. Fast det gjorde inte så mycket att hon övergav oss för vi uppfann en kul lek där vi rusade runt under köksbordet och försökte att hoppa upp i husses knä. Eftersom husse tydligen varken kunde böja sig ner eller vrida på huvudet så fick han treva under bordet och känna eftervem det var som han fick tag på och därmed gissa vem det var han klappade. Gissa om vi fnissade många gånger när det blev fel, särskilt när vi turades om att snabbt byta plats. Det var bara Oboy som inte tyckte det var shysst att lura husse så...äsch de där killarna håller ju alltid ihop.

Vi hade iallfall en väldigt rolig stund där under köksbordet trots att husse hade rejält ont och efter en lång stund kunde vi inte lura husse mer, han hade stenkoll på vems öron eller knorr han kände på. Till slut tog sig husse upp från köksstolen och trevade sig upp i sängen igen , matte kom in och luktade både ko,häst och höns, med andra ord väldigt gott :-)

ja sen blev det en väldigt lugn och lite småtråkig kväll, det sjöngs en massa på tv:s så vi sov mest i hörnsoffan ihop med matte som också var trött . Greta höll igång lite då och då, men så är det ju med tonåringar, de är ju lite stökiga. Husse såg vi inte röken av mer den kvällen och söndagen blev en lika trist historia för husse. Ja det blev den för oss med på ett sätt- vi skulle fått besök , ja både mops och människobesök men det blev inget av för matte hade fullt upp med att ta hand om alla djur på vår gård. Som tur var så kom lillmatte hem och hjälpte matte - och så kunde vi busa lite extra med henne , det är alltid lika kul!

En liten svart mops med en finne…..

Undrar du vem detta är? Då ska jag kvickt underrätta dig om att det nämligen är jag: Greta , den yngsta medlemmen i mopsflocken. Jag är precis som det står här ovanför: en liten svart mops med just en liten finne på hakan. Det där med finnar känner väl även människoungdomar till så det tror jag inte att jag behöver förklara så mycket mera. Däremot så har jag blivit något som kallas för ”spökig”. Nu innebär inte det att jag sätter på mig ett vitt lakan och skrämmer två och fyrbenta från vettet. Nej när vi mopsar blir ”spökig” så blir vi lite oroliga, vi ser saker som inte de tvåbenta ser och så talar vi om det, högt och ljudligt. Många gånger slutar det med att matte eller husse står och stirrar på mig när jag i full karriär rejsar runt i köket och skäller ut olika stolar för att de står så underligt kring bordet, eller då jag plötsligt får ståndskall på vårt äppelträd med fågelbordet i. Vad matte inte vet är att det faktiskt BOR ett spöke i den, ja det måste det göra för ett tu tre så rör sig grenarna och jag hinner aldrig se hur spöket ser ut. Och vad gör en sund mops i ett sådant läge? Jo den tar till de medel den har , nämligen att uffa loss ordentligt!

Som tur är så har jag en mycket förstående människofamilj, de bryr sig inte så mycket om att jag är spökig, de ler mest och säger lite lugnt att: jaha- nu har Greta kommit i spökåldern, precis som den mest naturliga sak i världen och det har de ju faktiskt rätt i. Det ÄR den mest naturliga sak i världen. För varför ska inte spöken också få finnas?

Egentligen tycker jag att de är rätt kul,spökena alltås, de liksom piffar upp vardagslivet en aning. För hur kul är det att alltid se samma träd, samma buske, stol eller soffa och att det aldrig händer något oväntat? Nej fram för mer spökerier. Det finns bara ETT spöke som jag inte gillar – och det har jag fått medhåll av de andra mopsarna. Det är det spöket som bor i vårt stora träskåp i vardagsrummet med glasdörrar. Katten vet om inte det bor fler spöken i det för när jag nämnde det för Oboy, vår gule engelske mopsherre så var han med på noterna direkt. Den enda som inte riktigt stämde med det jag hade sett var att den spökmops han såg i skåpet var en stor GUL mops, den jag däremot såg häromdagen var en liten svart spökmops. Konstigt, undrar hur många spökmopsar det bor egentligen i det skåpet? Jag får nog höra med de andra mopsarna om de också har sett till spökmopsar i skåpet.

Nej nu hör jag att matte rasslar med matskålarna, det är dags för frukost och jag har inte hunnit att gömma undan en mycket god och vältuggad tuggpinne som jag hittade under trasmattan i morse. Min bästa rejskompis Maja är väldigt kvick att ”låna” sådana av mig. Hon och så hennes glupska kompis Gracie, ja ni vet den där danska mopsen som snodde kanelbullarna för husse förra helgen när han skulle iväg och jaga vildsvin, hon är också väldigt haj på att ”låna” tuggpinnar av mig. Underligt med det där att låna, än har jag inte fått tillbaka mina pinnar. Så fort jag frågar om den så får de väldigt bråttom att gäspa och blunda och säger att de plötsligt blev så sömniga - konstigt, jag tycker inte att jag brukar känna mig sådär trött och definitivt inte så snabbt , men det är kanske deras ålder. De är ju faktiskt 1,5 år gamla- ja nästan pensionärer om jag får säga som det är   

Vi har konstaterat att Siv tyvärr inte är dräktig utan hon vill tydligen fira jul i lugn och ro. Vi håller tummarna nu för att Vera ska börja löpa då vi kommer att få gula valpar framåt vårkanten.

Vi skjuter på mopsträffen och föreläsningen som skulle varit nu den 4 dec kl 1100 på Kalmar Djursjukhus. Vi hoppas på bättre väder framåt våren och gör ett nytt försök igen. Ha en härlig mopsig vinter!!!!

Long time no seen…

Ja nu var det ett bra tag sedan min tassar knappade på tangentbordet. Då undrar du säkert om det finns något att skylla på? Nja…jag är ju ingen stor vän av bärbara datorer. Att ge sig på att öppna upp en bärbar dators lock är inte lätt för en mops i min dignitet. Inte har vi mopsar heller (som tur är) en lång spetsig nos som i detta och enda fallet kunde vara bra att ha. Så det är nog det största skälet till att det inte har blivit så mycket nedplitat. Sen har vi haft en jobbig vår och sommar. Matte var hemma en massa hela våren och sommaren vilket vi tyckte var toppen. Hon mådde däremot inte nåt vidare och vi fick ta det varligt med henne när vi körde mopsrejs. Som tur är så är hon piggare än nånsin nu …

Sen drabbades vår lilla flock av det hemskaste av hemska - inte bara min lilla fästmö Doris fick somna in utan även hennes bästa väninna och min mentor ”Tant Rut” gjorde henne sällskap en månad senare. Matte och husse var otröstliga så vi mopsar hade ett styvt jobb att hålla dem på gott humör. Vad gör man inte för dem man älskar?  Men tassen på hjärtat så var det minst lika svårt för oss fyrbeningar. Vi kunde stå och vänta vid ytterdörren när matte släppte ut oss i trädgården på morgonen för att vänta in de 2 tanterna Doris och Rut , och så kom de inte. Det gjorde oss väldigt sorgsna, så denna sommar har varit en underlig, konstig och ledsam sommar.

Men nu ska vi inte tynga ner oss med mera trista saker, det vet jag att både Doris och Rut inte hade gjort. De levde livets glada dagar precis som vi mopsar gillar att göra. Så därför fortsätter vi i deras och alla mopsars anda: lev livet NU!

Det jag ville berätta lite om är en rätt underlig och lite smårolig sak som jag var med om när vi var ute och åkte bil i somras. Vi skulle åka till något som matte gillar, nämligen en loppis. Ja nu är det inte såna där filurer som bits och kliar utan det är tydligen ett ställe för tvåbeningar där det finns de mest underliga saker som luktar skumt. Vi mopsar har känt doften flera gånger men inte låtsats om den efterosm matte är så strålande glad över sina fynd. Underligt att hon tycker våra välmörade älgben luktar illa framåt vårkanten, det är ju liksom våra ”loppisfynd”.

Hur som helst så packade hon in mig (Oboy) för att jag skulle få komma ifrån tjejerna lite. Det kan bli lite väl mycket med tjejer ibland även för en sån gentleman som jag. När vi hade kört ett bra tag så hör jag plötsligt en mörk röst prata i framsätet. Jag som legat och slumrat i AC:n sköna svalka reste mig hastigt upp och uffade på ren instinkt. Underligt- inte hade jag varken sett eller känt doften av att vi hade med en passagerare i framsätet. För att vara på min säkra sida så uffade jag igen, då svarade matte: Lugn Oboy, det är inget att bry sig om. Men se DET skulle hon inte sagt, för rätt som det var så hördes rösten igen:  ”Sväng höger efter cirka 500 m ”. Nej nu var det fara och färde. Satt matte fram och körde och inte såg att hon hade fått med sig en fripassagerare. Detta var något jag kände att nu var goda råd dyra. Så jag tog sats och så satte jag igång med att uffa, i en sstigande skala från off -off -uff -uff – UFF-UFF …starkare och starkare för att avsluta med en lång GROUUUUUUUUU……. Så tystnade jag för att se om matte hade uppfattat faran. Alldeles tyst. Så hördes rösten igen: ”Fortsätt 300 m rakt fram och ta därefter till vänster”. Jag tog sats igen ända utifrån knorren och så satte jag upp nosen rakt upp i luften och lät min stämma ljuda så högt jag bara orkade: off -off –uff- uff – UFF –UFF – GROOOOOOOOOOOOOUUUUUUUUUUUUU. Så tystnade jag och kikade på matte som saktade in bilen och svängde in på en parkeringsficka.

NU tänkte jag- Äntligen har hon fattat och ska slänga ut den där fripassageraren. Jag stod stint och stirrade mot framsätet för att få se vem det var som så smidigt gömt sig och lurat både mig och matte.

Då kliver matte ur bilen och kommer bak till mig, och jag ser att hon ser våt ut i ögonen. Axlarna skakar på ett konstigt vis och jag vet inte riktigt vad jag ska tro.

Hon öppnar upp min bilbur och tar upp mig i famnen och givetvis pussar jag henne för fullt då jag upptäcker att hon skrattar. Men hallå! Nu blir jag nästan stött i knorren. Hon skrattar mer och mer och pussar på mig samtidigt som stora skratt tårar trillar över henne kinder. Så förklara hon att jag inte ska bry mig om den där rösten, han som sitter därfram heter tydligen GPS. Stackars krake tänker jag, kunde han inte ens fått en vettigt namn, ja ja alla kan ju inte ha stamtavlenamn det begriper jag ju, men att heta en förkortning kan ju inte vara kul. Nåväl, tycker matte att han ska få åka med och hon vet om att han sitter där, ja då är det väl ganska ok. Men bara ganska…och nästa gång han öppnar munnen tänker jag också göra det….så det så!

//over-and-out OBOY

Efter ett stökigt halvår blir det nu en mopsträff. Vi ses den 4 dec kl 1100. Plats: Kalmar Djursjukhus .

Veterinär Suzanne Sandqvist kommer att prata om "JULENS FAROR" för våra fyrbenta vänner , lite tips och råd osv.

Till våren väntar ett par träffar med dels ringträning, aktiveringstips samt tips och råd om hur du sköter om din mops på bästa vis. Ev en ny veterinärträff på vårkanten om tips inför vår och sommar.

Anmäl dig gärna så jag vet på ett ungefär hur många som kommer- så vi får plats.

Anmäl antingen på mejl: sparlina@telia.com eller ring: 0480/55124

VÄLKOMNA!!!!!

Carina Regionsombud Småland